Hyresgästen!

Några gånger i mitt liv har jag varit med i tidningen. Senast var det i Aftonbladets Hälsotidning där det var ett reportage om mig och min viktresa. 

Nu har det hänt igen men denna gång i min roll som förtroendevald i Hyresgästföreningen. Jag är en av sex invalda i den nationella valberedningen och i december gjorde tidningen Hyresgästen ett reportage om valberedningens viktiga uppdrag. Jag fick vara med på några enskilda foton och fick även äran att vara omslagsflicka 😉, det ni! Tidningen Hyresgästen är en tidning som alla förtroendevalda får.

Nu har jag fått bilderna och jag är nöjd med de. Jag ska nog framkalla de till min ”egotavla”.

Foto: Petrus Iggström

Swede Hollow av Ola Larsmo

swedehollow

Nu har jag läst denna bok och jag kan verkligen rekommendera den. Om du är intresserad av släktforskning, historia, människoöden och emigrationen så tycker jag absolut att du ska läsa eller lyssna på den. Boken får 4* av 5* av mig.

”Swede Hollow” är en ravin mitt i St Paul, Minnesota. Idag är den öde. Men vid sekelskiftet 1800–1900 bodde mer än tusen svenskar i en slum som stadens myndigheter beskrevs som ett pesthål. Barnadödligheten var hög, döden i arbetsolyckor likaså. Här samlades några av den miljon svenska migranter som aldrig lyckats ta sig in i det nya samhället – illa sedda av såväl amerikaner som mer väl lottade svenska migranter. Vi känner dem till namnen, inte mer.

Människorna i ravinen är några av de svenskar vi sorterat bort ur vår gemensamma historia. Vi har valt att inte se dem, för deras erfarenheter gör något med vår självbild.

Men då världen åter präglas av migration och folkvandring stiger de fram på nytt och vill bli sedda.

I Swede Hollow samlas vintern 1897 en brokig skara av människor, som endast har det gemensamt att de fallit ur ett Sverige i stark förändring. Familjen Björn från Örebro flyr från en katastrof. David Lundgren jagar en förlorad och hopplös kärlek. Den föräldralösa Inga från Dalsland söker större frihet och kontroll över sitt eget liv. De möter en verklighet präglad av hårda arbetsvillkor, sjukdom och plötsliga utbrott av naket våld – men de kom att tillsammans bygga sig ett liv i utkanten av den framväxande industristaden St Paul, illa sedda och utsatta för omvärldens förakt, men med drömmar om att ”ta sig upp på gatan”. Deras drömmar tar sig olika uttryck, men lever och verkar ända in i vår tid.

Text från Adlibris.

Läs gärna även denna intressanta artikel från Expressen.

Det brinner!

eld

Jag brukar inte vara rädd och jag brukar inte skriva negativa saker men just idag är jag rädd. Rädd för hur människor beter sig.

Igår kväll, strax före kl 23, vaknade jag av ett väldigt liv i mitt trapphus. En granne ringde på hos min närmaste granne och slog även med knytnävarna (tror jag) på dörren och efter några minuter hör jag att grannen säger:

”Hallå, det brinner på din balkong”.

Jag gick då till min balkong och kände en stark brandlukt.

Strax därefter hör jag grannens brandvarnare tjuta i härdigt och genom mitt titthål i dörren ser jag att trapphuset är rökfyllt eftersom dörren till den drabbades lägenhet är öppen.

Jag öppnar min lägenhetsdörr och frågar de två grannar som står där om jag kan göra något och om brandkåren är larmad?

En ena grannen säger då till mig att hon har pratat med brandkåren och jag ser att de själva har en liten brandsläckare.

Jag stänger min dörr och inväntar mer uppgifter.

Brandlukten har då även kommit in till min lägenhet och jag hör hur den drabbade grannen hostar så hon nästan kräks (men gå ner och röka i porten går bra).

Men det kommer ingen brandkår…..eller annan räddningstjänst.

Jag tycker det var väldigt obehagligt och jag hade svårt att komma ner i varv och somna igår kväll.

Jag anser att detta är ett stort tillbud i och med att det brinner på en balkong och att det blåser så mycket som det gör, trapphuset är även rökfyllt.

Så idag har jag varit i kontakt med BÅDE hyresvärden och räddningstjänsten, dels som medmänniska och granne men även som ordförande i den lokala hyresgästföreningen.

Det svaret jag fått från BÅDE hyresvärd och räddningstjänst är att 112 INTE ens larmades!

Hur tänker man då? (Eller inte alls).

Jag blir rädd av att ha en sådan granne och jag blir mörkrädd för respektlösheten för andra människor.

Först tänker jag egoistiskt (ja jag tänker på mitt eget liv först) men sen tänker jag på min roll som ordförande i den lokala hyresgästföreningen, om jag ska kunna stå på ett informationsmöte och säga till medlemmar eller blivande medlemmar att ”vi bor i ett tryggt område där grannar tar sitt ansvar, där vi hjälper varandra och där alla kan känna trygghet” så vill jag också kunna stå för det och MENA det. Visserligen kan man få blackout och hjärnsläpp men det var två vuxna som jag pratade med i trapphuset och jag tror inte att båda fick hjärnsläpp samtidigt.

Nu är brandkåren på plats och kollar upp detta och de har lovat att återkoppla till mig samt att hyresvärden ska ta detta vidare för som de skrev ”det är inte ok att inte larma 112”.

Vart är vi på väg i samhället!

Var rädda om er och tänk efter fler än en gång om det behövs!

Kramar

//Åsa

Min fantastiska väninna!

Det är ju ganska häftigt med böcker… Elena Ferrantes bok ”Min fantastiska väninna” som blev så populär när den kom i våras har jag försökt läsa tre gånger men inte klarat. Jag har tyckt att den är så dålig… Jag har försökt läsa den två gånger på engelska och en gång på svenska men nej det har inte gått. För någon månad sedan kom jag att tänka på boken igen och så till mig själv att en chans till ska boken få så jag lånade den igen och nu kan jag inte släppa boken… Jag tycker den är hur bra som helst så nu har jag reserverat del två och om två veckor släpps del tre.

Ja så kan det gå!

Här finns boken att köpa om någon vill det.

Lev väl. Kram Åsa

17 november 2010

Idag är det MIN ego-dag. Den 17 november 2010 genomgick jag en Gastric ByPass, dvs en operation som förminskar magsäcken (eller som det står i journalen ”lillmagen”).

Det är det bästa beslutet jag tagit och jag är väldigt glad för att operationen passade mig.  Utan operationen är jag övertygad om att jag inte varit där jag är i mitt liv, med en viktminskning på cirka 78 kilo har jag fått livskvalitet och ett nytt liv med bättre hälsa och bättre självkänsla.

För den som orkar läsa kommer här nedan min vikt- och operationsresa. Det är MIN resa och ingen annans. Kanske låter det negativt men operationen är det bästa jag gjort.

Jag har alltid varit rund, mullig, stor, tjock, fet eller vad man nu vill säga (utom möjligtvis när jag var nyfödd eftersom jag föddes fem veckor förtidigt). Tidigt utvecklad och överviktig redan när jag började skolan lade jag grunden för det som komma skulle.

Jag blev inte direkt mobbad i skolan på grund av min vikt utan jag bet ifrån och var nog den som själv mobbade andra (idag kan jag förstå att det var ett försvar hos mig och jag vill be alla jag var elak mot om ursäkt för det jag gjorde).

Min vikt ökade när jag var 16 år och började med p-piller (hört det förr?). På bara sex månader ökade min vikt med MÅNGA kilo (givetvis var det inte enbart pillrens fel utan det jag stoppade i mig men p-pillren satte igång ett sug efter sådant som inte är så bra).

Jag körde ner huvudet i sanden och ville inte se hur min kropp växte och växte. Till slut kunde jag inte knäppa bilbältet, var tvungen att be om extrabälte när jag flög, undvek att gå på restaurang eller fik eftersom jag kanske var tvungen att knöla mig in till ett bord längst in i lokalen och då kunde jag ju ha ner allt i min väg eller ännu värre; be att andra drog åt sig stolen för att jag ens skulle komma förbi…

Även hur jag behandlades av andra (som inte visste bättre) var jobbigt. Många säger att de inte gör skillnad på människor men det kan jag skriva under att många gör. Jag vet inte hur många jobb eller kontakter jag missat på grund av min storlek. Som tur är såg min nuvarande arbetsgivare min kompetens istället för hur mycket jag vägde och min arbetsgivare har varit stöttande under hela resan och det som kommit efter.

Ibland tröttnade jag på min vikt och satte igång att ”banta” (jag kallar det svält). Jag gick ner 10 kilo men tappade motivationen och gick upp dessa 10 kilo och mer därtill igen.. så såg mitt liv ut från det jag var 20 år till det jag var 38 år. Jojobantning deluxe och en känsla av att inte duga, få ett jobb eller att få alla äcklade blickar från andra medmänniskor.

2002 var jag inbjuden till en viktstudie på Universitetssjukhuset i Linköping för att de ville se sambandet mellan diabetes och övervikt. Där vägde jag mig (något jag annars gärna undvek) och där nådde jag min maxvikt (vad jag vet om). Vågen stannade på 146 kilo. Tyvärr hade jag inte antydan till diabetes så jag blev inte godkänd för att delta i denna studie, kanske kunde det hjälpt mig att ta tag i vikten redan då?

Våren 2009 gjorde jag ytterligare ett bantningsförsök med hjälp av Nutrilett, det gick bra och jag tappade runt 10 kilo. Dessa gick jag inte upp igen utan höll mig på en vikt runt 135 kilo.

Jag mådde dåligt och kände att den jag såg i spegeln inte var den jag ville vara. Jag hade några i min närhet som gjort en magsäcksoperation och som mådde bra och som gått ner i vikt. Jag var länge emot en operation och försvarade mig med ”jag dör hellre av fetma när jag är 65 år än dör på operationsbordet när jag är 35 år”.

Hösten 2009 började jag tänka om…. och tänkte ”jag kan väl lika gärna be om en remiss till en operation, jag behöver ju inte genomgå den ändå”…

Januari 2010 var jag på vårdcentralen här i Vadstena och bad om en remiss. Jag kommer aldrig glömma det läkaren sa. ”Det är inte bra att vara så stor som du är men i detta fall är det bra eftersom du är frisk för övrigt så kan jag inte se att du skulle nekas en fetmaoperation”. I mitt landsting var det då ett krav på minst 30 i BMI (jag hade 55,6 som mest) samt att man helst inte ska ha några följdsjukdomar. Jag vet personer som gått UPP i vikt bara för att få operationen (jag kan förstå desperationen men anser att vården då borde ge annan hjälp istället).

Våren och sommaren 2010 gick och jag läste på ALLT jag hittade om magsäckoperationer och livet efteråt. I början av september ringde äntligen vårdlotsen och jag gjorde mitt val av sjukhus. Jag valde CSK (Centralsjukhuset i Kristianstad). Jag hade läst på noga om alla de sjukhus jag kunde välja mellan och att valet föll på CSK berodde på att de låg under rikssnittet för komplikationer samt att jag visste att det skulle gå relativt fort att få tid där. Jag fick tid för läkarbesök och var nere i Lund (läkarbesök i Lund och operation i Kristianstad) den 20 september där jag blev godkänd för operation. Vid det besöket stannade vågen på 125 kg (jag hade tagit en sväng med Nutrilett igen för att minska vikten lite). När jag åkte hem därifrån hade jag med mig en lapp med datumet 17 november 2010, dagen då mitt nya liv skulle börja!

Sen var det ”bara” att vänta och ta ytterligare en sväng med Nutrilett. Kravet jag hade fått för att få operationen den 17 november var att jag skulle väga max 119 kg på operationsdagen annars kunde jag bli nekad.

Under väntetiden funderade jag inget på om det var rätt beslut eller inte, jag var enormt motiverad och fokuserad på att äntligen få en chans att bli den jag egentligen var (under allt fett).

Så den 16 november satte sig jag och Johanna (som jag lärt känna under resans gång) på tåget mot Kristianstad. Vi hade tid för blodprov och lite annat dagen innan operationen och vi hade bokat ett hotellrum där vi sov natten innan operationen, på morgonen den 17:e tog vi en taxi till sjukhuset.

Nervös för allt (operation, att inte ha tappat tillräckligt med kilo osv) var jag men samtidigt hade jag ett stort lugn och tänkte ”allt ordnar sig”.

Vågen stannade på 118 kilo och jag jublade när jag fick ett OK för operationen, sen var det bara att klä på sig de fina operationskläderna och vänta….och vänta…och vänta..

Strax innan klockan 09 rullade jag iväg mot operation där jag fick vänta en kort stund.

Klockan 09:15 startade min operation och strax efter klockan 10 kom jag till uppvaket. Efter några timmar där fick jag komma till min sal (den delade jag med fyra andra kvinnor som också gjort en magsäckoperation).

Jag mådde skitdåligt hela dagen och ville hela tiden kräkas (men kunde ju inte det då och kan det inte än idag), första dagen var hemsk och jag kunde inte ens sitta upp i sängen utan att må illa. Illamåendet släppte klockan 04 på natten och efter det mådde jag bra. Jag kunde då dricka vatten och gå uppe utan att det svajade..

Torsdagen den 18 november startade med frukost (1 dl fil som det tog mig 55 minuter att äta, vågade väl inte riktigt utsätta magen för det), jag kommer ihåg att vi fick frågan om vi ville ha kanel på filen men jag tror att vi alla sa nej för det kunde ju vara starkt för magen..

Efter ett dietistbesök och allmän information fick jag sen börja min färd hemåt.

Jag rasade i vikt den första tiden (jag kunde gå ner fem kilo/veckan i början), då var jag givetvis glad men idag kan jag önska att det skulle gått lite långsammare dels för att huden kunde fått en chans att dra ihop sig men även för att hjärnan skulle hänga med. Jag mådde bra under hela sjukskrivningen och kunde börja träna försiktigt med långa promenader och cykling.

Jag har mått bra under alla dessa sex år men viss mat får jag ont i magen av.

Socker funkar absolut inte, visst äter jag sötsaker men jag får nästan alla gånger ont i magen, yrsel, hjärtklappning, svettningar och ibland måste jag lägga mig och vänta ut smärtan. Äter jag för fort eller tuggar dåligt får jag en dumpning och får ont i magen. Jag vet inte från dag till dag vad min mage tål och inte tål, äter jag till exempel kokt fisk och äggsås idag så vet jag inte om jag klarar det imorgon. Vissa dagar tar det tvärstopp med varm mat och då tar jag en sallad till lunch…

Jag måste alltid planera och tänka på att ta med mellanmål och veta när jag ska äta (jag känner ingen hunger eller mättnad, om det inte går för långt åt något håll). Jag tycker jag äter och lagar mat hela tiden..

I mars 2012 fick jag operera bort min gallblåsa (en vanlig biverkning efter magsäcksoperation eftersom gallan jobbar mer då vi äter oftare). Jag visste vid denna operation att jag mår dåligt efter narkos och bad om medicin för det så uppvaket efter denna operation blev mycket, mycket bättre.

Jag ångrar inte en sekund att jag gjorde operationen och jag mår väldigt bra men det är svårt att bli av med bantningstänket, vissa perioder i mitt liv vill jag banta och kör en vecka med bara flytande och mår då oftast jättedåligt men det är i mitt huvud det sitter, jag BEHÖVER inte banta… men man är ju en vanemänniska….

Jag har fått höra att det är en quick-fix men det kan alla glömma, jag jobbar än idag till och från med mig själv och vem jag är. Det är också otroligt viktigt att man inte faller tillbaka på dåliga matvanor och ett liv utan motion, lär man sig inte att ändra sina vanor är operationen inte till någon nytta (vi sa att en lobotomi hade varit bättre än fem titthål på magen) men man bör också veta att en operation inte är lösningen för alla.

Vissa dagar är det bra, andra är det jobbigt.

Jag har märkt att jag har fått mycket mer bekräftelsebehov och att få höra att jag duger som jag är men jag har samtidigt blivit en person som tar för sig, vågar säga vad jag vill och tycker och tycker att livet är underbart!

Jag har ganska mycket lös hud och visar mig inte gärna på stranden eller i ärmlöst till exempel, för att inte tala om att vara naken tillsammans med någon, det gör jag helst inte.

Allt hänger, magen (tack för att det finns gördlar och underklänningar som håller in), brösten (otroligt svårt att hitta bra BH), gäddhänget och låren. Givetvis är det kopplat till den mängden kilo jag tappat, min ålder och den elasticitet min hud har och det är olika för alla.

Jag stannade i vikt efter cirka 15 månader och pendlar två kilo upp och två kilo ner. Enligt BMI är jag fortfarande överviktig och får därför inte hjälp med den lösa huden, jag vet heller inte om jag vill genomgå en stor operation igen och jag har inte bestämt mig än om jag vill göra plastik eller inte. En dag i taget.

En sak som är väldigt viktigt är att man har förstående vänner och familj runt sig, likadant med arbetsgivare och kollegor som förstår vikten med operationen, att man måste äta oftare och regelbundet. Jag har underbara kollegor som har stöttat mig från dag 1. Även mina vänner är förstående och jag har verkligen bra personer i mitt liv.

Jag skulle ALDRIG säga till en annan människa ”det är klart du ska göra en fetmaoperation”.

Det är ett så stort beslut och ingen kan bestämma åt en annan person, jag kan bara berätta min historia och det gör jag gärna.

Ibland kan jag få ångest och undra om jag verkligen har tagit ett bra beslut och gjort rätt. Jag har ju stympat min kropp och är det så jag vill leva, kanske 40 år till? Det finns ingen ångervecka (även om det blir vanligare och vanligare att läkare återställer den gamla magsäcken). Jag funderar också på hur det kan bli när jag blir gammal och kommer in på hem, kanske dement. Får jag den hjälpen som denna operation kräver med kosttillskott, regelbunden mat och så vidare?

Om du funderar på att göra denna operation vill jag ge dessa råd:

* Läs på mycket om operationen, fråga personer som gjort den och tänk efter före.

* Aleris Obestitas Skåne har en otroligt bra informationsfolder som heter ”Patientinformation Gastric ByPass”, googla och läs den.

Jag vet personer som gått upp i vikt igen, personer som blodtrycket jävlats med, personer som inte kan lita på sin nya mage (diarré, smärta osv) och andra som skaffat andra beroende (alkohol mm) men jag känner även personer som äntligen kunnat bli gravida, blivit av med diabetes och har en kropp som fungerar igen. Jag trodde aldrig jag skulle vara glad att få mens (har inte haft det på många, många år) men nu ser jag det som ett bevis på att min kropp mår bra och funkar som den är. Jag har även lyckats bli gravid (även om det inte gick så bra) och det kunde jag inte när jag var som störst så för mig har operationen varit det bästa jag gjort i hela mitt liv.

Tack för att DU orkade läsa detta och var rädd om DIG!

Glöm inte att det bara är DU som kan ta ett beslut, bara DU som kan förändra ditt liv och bara DU som ansvarar för din hälsa.

Vissa beslut är lätta att ta, andra är svåra men det är en del av LIVET!

Livet är för kort för att inte vara rädd om.

Glöm inte att DU är värdefull och duger precis som du är!

Välj glädje!

Loppissöndag!

Idag har tre loppisar fått besök varav en stor bakluckeloppis längs Göta Kanal cid Bergs slussar.

Några fynd blev det men även lite lunch med härlig utsikt.

Det är något med mig och burkar och allt som är blått dras jag till..

Dessa ”filmisar” blev dagens fynd. De har tidigare hängt i en damfrisering uppe i Vännäs. 

Ett otroligt vackert brickbord fick följa med hem från en väninna 😃.

Även denna fann jag hos min väninna.

En vas från Nybro Engshyttan.

Och lite mer smått och gott.

Nu vila lite innan det bjuds på middag (röding) hos chefen..
Varma kramar till alla!

Revy!

Nu har vi varit på årets Uffe Holmertz-revy. Tyvärr spelar de inte på Medevi Brunn längre pga att ägarna till Medevi ville höja hyran med typ 270%… Väldigt synd tycker jag.

Nåväl, årets revy utspelades 1971 (då var inte jag född) men låtarna och stilen känner man ju igen. Jag gillade årets revy bättre än förra årets men ingen har hittills varit dålig. Den är absolut sevärd och Jan har även i år varit med och bidragit till rekvisitan. Bla är diskokulan hans.

Jag är lite avis på Uffes coola skjorta.

Peace!

Vi tog en tur till Medevi Brunn efter revyn och drack kaffe, åt korv, hälsade på Urban Hjärne och kollade in Grötlunken.

Nu blir det lite bokläsning, imorgon loppis och mat hos Urban!

Kram och God Natt!

Juli i bilder!

Skulle ha minisemester i Nyköping och hamnade plötsligt och otippat på Volvo PV-klubbens sommarträff… Kul men väldigt oplanerat. Blev bjuden på trerättersmiddag.

Föreningsstyrelsen Motala/Vadstena träffades och åt och drack gott och hamnade på festival i hamnen i Motala.

Lavendeln blommar fint utanför jobbet.

Urban och jag fikade på ett fint fik utanför Norrköping, Ingelstorps café och träffade Anita.

Jag har varit och spelat bingo!

Mina pelargoner börjar blomma!

Jag har träffat nyfödda Astrid.

Tagit många selfies.

Jobbat (har 10 arbetsdagar kvar innan jag tar semester).

Ätit världens godaste lax (som alltid) i Askersund.

Äntligen fått hem mitt fynd från ett loppis.

Nu lite kaffe och en kaka. 

Må gott och var rädd om Er!

Kärlek!

kärlek

Kärlek är ett ämne som berör oss alla. Vi skriver böcker och musik om det. Vi gör oss fina och letar efter den perfekta partnern. Dagligen får vi inpräntat i oss att det är de starkaste och vackraste som vinner. Och eftersom vi tror att det är så, visar vi våra allra bästa sidor, klär oss speciellt och lägger på vår charm. Vi lägger än för att imponera genom att dölja våra skuggsidor. Men oavsett hur vi gör oss till så är alla människor vackra och alla kan få älska och känna kärlek.

För hur är det egentligen när det första uppenbara lagt sig i ett möte med en annan människa? Vad är det då vi attraheras av? Vad är det som gör att vi kan älska en annan människa så mycket att det nästan gör ont, även om den personen inte passar in i normen ”starkast” och ”vackrast”? Vad är det som gör att vi kan stå ut med en annan människas brister och fel och ändå älska den innerligt?

Jo, där inne, bakom ögonen, ser vi den andres själ. Bakom människan, bortom den fysiska kroppen, det förklädda egot, beteendena, där inne finns en själ. Där, där är den, själen som är värd att älskas! Tänk på det nästa gång du träffar någon som får dig att reagera negativt.

Nivea

Jag har i många, många år (mellan 20-25 år) använt mig av NIVEAs produkter, allt från hudkrämer till rengöring till tvål och schampoo samt deo.

Jag har alla dessa år gillat och tyckt om NIVEA. Om jag någongång varit ”otrogen” och köpt något annat märke så har jag alltid återkommit till NIVEA.

Nu har jag fått möjligheten att testa deras Creme Care Facial Cleansing via Smartson.

Nivea

Jag var lite tveksam till dessa eftersom jag blivit äldre och jag inte har vetat om dessa produkter passar min ”mogna” (övermogna) hy MEN jag är sååå nöjd. Mitt ansikte känns lent, rent och smidig. Våtservetterna är perfekta när man är på resande fot, jag var på Hyresgästföreningens stora förbundsstämma för någon vecka sen och då var dessa underbara. Eller som i sommarstugan där jag just nu inte har vatten. Mitt ansikte blir lika rent ändå.

Jag kommer absolut att köpa dessa rengöringsprodukter igen och jag kan verkligen rekommendera de.

Ha det gott!

//Åsa