Idag är det MIN ego-dag. Den 17 november 2010 genomgick jag en Gastric ByPass, dvs en operation som förminskar magsäcken (eller som det står i journalen ”lillmagen”).
Det är det bästa beslutet jag tagit och jag är väldigt glad för att operationen passade mig. Utan operationen är jag övertygad om att jag inte varit där jag är i mitt liv, med en viktminskning på cirka 78 kilo har jag fått livskvalitet och ett nytt liv med bättre hälsa och bättre självkänsla.
För den som orkar läsa kommer här nedan min vikt- och operationsresa. Det är MIN resa och ingen annans. Kanske låter det negativt men operationen är det bästa jag gjort.
Jag har alltid varit rund, mullig, stor, tjock, fet eller vad man nu vill säga (utom möjligtvis när jag var nyfödd eftersom jag föddes fem veckor förtidigt). Tidigt utvecklad och överviktig redan när jag började skolan lade jag grunden för det som komma skulle.
Jag blev inte direkt mobbad i skolan på grund av min vikt utan jag bet ifrån och var nog den som själv mobbade andra (idag kan jag förstå att det var ett försvar hos mig och jag vill be alla jag var elak mot om ursäkt för det jag gjorde).
Min vikt ökade när jag var 16 år och började med p-piller (hört det förr?). På bara sex månader ökade min vikt med MÅNGA kilo (givetvis var det inte enbart pillrens fel utan det jag stoppade i mig men p-pillren satte igång ett sug efter sådant som inte är så bra).
Jag körde ner huvudet i sanden och ville inte se hur min kropp växte och växte. Till slut kunde jag inte knäppa bilbältet, var tvungen att be om extrabälte när jag flög, undvek att gå på restaurang eller fik eftersom jag kanske var tvungen att knöla mig in till ett bord längst in i lokalen och då kunde jag ju ha ner allt i min väg eller ännu värre; be att andra drog åt sig stolen för att jag ens skulle komma förbi…
Även hur jag behandlades av andra (som inte visste bättre) var jobbigt. Många säger att de inte gör skillnad på människor men det kan jag skriva under att många gör. Jag vet inte hur många jobb eller kontakter jag missat på grund av min storlek. Som tur är såg min nuvarande arbetsgivare min kompetens istället för hur mycket jag vägde och min arbetsgivare har varit stöttande under hela resan och det som kommit efter.
Ibland tröttnade jag på min vikt och satte igång att ”banta” (jag kallar det svält). Jag gick ner 10 kilo men tappade motivationen och gick upp dessa 10 kilo och mer därtill igen.. så såg mitt liv ut från det jag var 20 år till det jag var 38 år. Jojobantning deluxe och en känsla av att inte duga, få ett jobb eller att få alla äcklade blickar från andra medmänniskor.
2002 var jag inbjuden till en viktstudie på Universitetssjukhuset i Linköping för att de ville se sambandet mellan diabetes och övervikt. Där vägde jag mig (något jag annars gärna undvek) och där nådde jag min maxvikt (vad jag vet om). Vågen stannade på 146 kilo. Tyvärr hade jag inte antydan till diabetes så jag blev inte godkänd för att delta i denna studie, kanske kunde det hjälpt mig att ta tag i vikten redan då?
Våren 2009 gjorde jag ytterligare ett bantningsförsök med hjälp av Nutrilett, det gick bra och jag tappade runt 10 kilo. Dessa gick jag inte upp igen utan höll mig på en vikt runt 135 kilo.
Jag mådde dåligt och kände att den jag såg i spegeln inte var den jag ville vara. Jag hade några i min närhet som gjort en magsäcksoperation och som mådde bra och som gått ner i vikt. Jag var länge emot en operation och försvarade mig med ”jag dör hellre av fetma när jag är 65 år än dör på operationsbordet när jag är 35 år”.
Hösten 2009 började jag tänka om…. och tänkte ”jag kan väl lika gärna be om en remiss till en operation, jag behöver ju inte genomgå den ändå”…
Januari 2010 var jag på vårdcentralen här i Vadstena och bad om en remiss. Jag kommer aldrig glömma det läkaren sa. ”Det är inte bra att vara så stor som du är men i detta fall är det bra eftersom du är frisk för övrigt så kan jag inte se att du skulle nekas en fetmaoperation”. I mitt landsting var det då ett krav på minst 30 i BMI (jag hade 55,6 som mest) samt att man helst inte ska ha några följdsjukdomar. Jag vet personer som gått UPP i vikt bara för att få operationen (jag kan förstå desperationen men anser att vården då borde ge annan hjälp istället).
Våren och sommaren 2010 gick och jag läste på ALLT jag hittade om magsäckoperationer och livet efteråt. I början av september ringde äntligen vårdlotsen och jag gjorde mitt val av sjukhus. Jag valde CSK (Centralsjukhuset i Kristianstad). Jag hade läst på noga om alla de sjukhus jag kunde välja mellan och att valet föll på CSK berodde på att de låg under rikssnittet för komplikationer samt att jag visste att det skulle gå relativt fort att få tid där. Jag fick tid för läkarbesök och var nere i Lund (läkarbesök i Lund och operation i Kristianstad) den 20 september där jag blev godkänd för operation. Vid det besöket stannade vågen på 125 kg (jag hade tagit en sväng med Nutrilett igen för att minska vikten lite). När jag åkte hem därifrån hade jag med mig en lapp med datumet 17 november 2010, dagen då mitt nya liv skulle börja!
Sen var det ”bara” att vänta och ta ytterligare en sväng med Nutrilett. Kravet jag hade fått för att få operationen den 17 november var att jag skulle väga max 119 kg på operationsdagen annars kunde jag bli nekad.
Under väntetiden funderade jag inget på om det var rätt beslut eller inte, jag var enormt motiverad och fokuserad på att äntligen få en chans att bli den jag egentligen var (under allt fett).
Så den 16 november satte sig jag och Johanna (som jag lärt känna under resans gång) på tåget mot Kristianstad. Vi hade tid för blodprov och lite annat dagen innan operationen och vi hade bokat ett hotellrum där vi sov natten innan operationen, på morgonen den 17:e tog vi en taxi till sjukhuset.
Nervös för allt (operation, att inte ha tappat tillräckligt med kilo osv) var jag men samtidigt hade jag ett stort lugn och tänkte ”allt ordnar sig”.
Vågen stannade på 118 kilo och jag jublade när jag fick ett OK för operationen, sen var det bara att klä på sig de fina operationskläderna och vänta….och vänta…och vänta..
Strax innan klockan 09 rullade jag iväg mot operation där jag fick vänta en kort stund.
Klockan 09:15 startade min operation och strax efter klockan 10 kom jag till uppvaket. Efter några timmar där fick jag komma till min sal (den delade jag med fyra andra kvinnor som också gjort en magsäckoperation).
Jag mådde skitdåligt hela dagen och ville hela tiden kräkas (men kunde ju inte det då och kan det inte än idag), första dagen var hemsk och jag kunde inte ens sitta upp i sängen utan att må illa. Illamåendet släppte klockan 04 på natten och efter det mådde jag bra. Jag kunde då dricka vatten och gå uppe utan att det svajade..
Torsdagen den 18 november startade med frukost (1 dl fil som det tog mig 55 minuter att äta, vågade väl inte riktigt utsätta magen för det), jag kommer ihåg att vi fick frågan om vi ville ha kanel på filen men jag tror att vi alla sa nej för det kunde ju vara starkt för magen..
Efter ett dietistbesök och allmän information fick jag sen börja min färd hemåt.
Jag rasade i vikt den första tiden (jag kunde gå ner fem kilo/veckan i början), då var jag givetvis glad men idag kan jag önska att det skulle gått lite långsammare dels för att huden kunde fått en chans att dra ihop sig men även för att hjärnan skulle hänga med. Jag mådde bra under hela sjukskrivningen och kunde börja träna försiktigt med långa promenader och cykling.
Jag har mått bra under alla dessa sex år men viss mat får jag ont i magen av.
Socker funkar absolut inte, visst äter jag sötsaker men jag får nästan alla gånger ont i magen, yrsel, hjärtklappning, svettningar och ibland måste jag lägga mig och vänta ut smärtan. Äter jag för fort eller tuggar dåligt får jag en dumpning och får ont i magen. Jag vet inte från dag till dag vad min mage tål och inte tål, äter jag till exempel kokt fisk och äggsås idag så vet jag inte om jag klarar det imorgon. Vissa dagar tar det tvärstopp med varm mat och då tar jag en sallad till lunch…
Jag måste alltid planera och tänka på att ta med mellanmål och veta när jag ska äta (jag känner ingen hunger eller mättnad, om det inte går för långt åt något håll). Jag tycker jag äter och lagar mat hela tiden..
I mars 2012 fick jag operera bort min gallblåsa (en vanlig biverkning efter magsäcksoperation eftersom gallan jobbar mer då vi äter oftare). Jag visste vid denna operation att jag mår dåligt efter narkos och bad om medicin för det så uppvaket efter denna operation blev mycket, mycket bättre.
Jag ångrar inte en sekund att jag gjorde operationen och jag mår väldigt bra men det är svårt att bli av med bantningstänket, vissa perioder i mitt liv vill jag banta och kör en vecka med bara flytande och mår då oftast jättedåligt men det är i mitt huvud det sitter, jag BEHÖVER inte banta… men man är ju en vanemänniska….
Jag har fått höra att det är en quick-fix men det kan alla glömma, jag jobbar än idag till och från med mig själv och vem jag är. Det är också otroligt viktigt att man inte faller tillbaka på dåliga matvanor och ett liv utan motion, lär man sig inte att ändra sina vanor är operationen inte till någon nytta (vi sa att en lobotomi hade varit bättre än fem titthål på magen) men man bör också veta att en operation inte är lösningen för alla.
Vissa dagar är det bra, andra är det jobbigt.
Jag har märkt att jag har fått mycket mer bekräftelsebehov och att få höra att jag duger som jag är men jag har samtidigt blivit en person som tar för sig, vågar säga vad jag vill och tycker och tycker att livet är underbart!
Jag har ganska mycket lös hud och visar mig inte gärna på stranden eller i ärmlöst till exempel, för att inte tala om att vara naken tillsammans med någon, det gör jag helst inte.
Allt hänger, magen (tack för att det finns gördlar och underklänningar som håller in), brösten (otroligt svårt att hitta bra BH), gäddhänget och låren. Givetvis är det kopplat till den mängden kilo jag tappat, min ålder och den elasticitet min hud har och det är olika för alla.
Jag stannade i vikt efter cirka 15 månader och pendlar två kilo upp och två kilo ner. Enligt BMI är jag fortfarande överviktig och får därför inte hjälp med den lösa huden, jag vet heller inte om jag vill genomgå en stor operation igen och jag har inte bestämt mig än om jag vill göra plastik eller inte. En dag i taget.
En sak som är väldigt viktigt är att man har förstående vänner och familj runt sig, likadant med arbetsgivare och kollegor som förstår vikten med operationen, att man måste äta oftare och regelbundet. Jag har underbara kollegor som har stöttat mig från dag 1. Även mina vänner är förstående och jag har verkligen bra personer i mitt liv.
Jag skulle ALDRIG säga till en annan människa ”det är klart du ska göra en fetmaoperation”.
Det är ett så stort beslut och ingen kan bestämma åt en annan person, jag kan bara berätta min historia och det gör jag gärna.
Ibland kan jag få ångest och undra om jag verkligen har tagit ett bra beslut och gjort rätt. Jag har ju stympat min kropp och är det så jag vill leva, kanske 40 år till? Det finns ingen ångervecka (även om det blir vanligare och vanligare att läkare återställer den gamla magsäcken). Jag funderar också på hur det kan bli när jag blir gammal och kommer in på hem, kanske dement. Får jag den hjälpen som denna operation kräver med kosttillskott, regelbunden mat och så vidare?
Om du funderar på att göra denna operation vill jag ge dessa råd:
* Läs på mycket om operationen, fråga personer som gjort den och tänk efter före.
* Aleris Obestitas Skåne har en otroligt bra informationsfolder som heter ”Patientinformation Gastric ByPass”, googla och läs den.
Jag vet personer som gått upp i vikt igen, personer som blodtrycket jävlats med, personer som inte kan lita på sin nya mage (diarré, smärta osv) och andra som skaffat andra beroende (alkohol mm) men jag känner även personer som äntligen kunnat bli gravida, blivit av med diabetes och har en kropp som fungerar igen. Jag trodde aldrig jag skulle vara glad att få mens (har inte haft det på många, många år) men nu ser jag det som ett bevis på att min kropp mår bra och funkar som den är. Jag har även lyckats bli gravid (även om det inte gick så bra) och det kunde jag inte när jag var som störst så för mig har operationen varit det bästa jag gjort i hela mitt liv.
Tack för att DU orkade läsa detta och var rädd om DIG!
Glöm inte att det bara är DU som kan ta ett beslut, bara DU som kan förändra ditt liv och bara DU som ansvarar för din hälsa.
Vissa beslut är lätta att ta, andra är svåra men det är en del av LIVET!
Livet är för kort för att inte vara rädd om.
Glöm inte att DU är värdefull och duger precis som du är!
Välj glädje!
Åsas liv och vardag! 