Livet går vidare!

Så är det ny vecka igen. Tiden går fort när man har trevligt sägs det ju. Förra veckan var ytterligare en lång arbetsvecka men jag avslutade den med en kväll i goda vänners lag. Bilen är lagad, ombesiktad och godkänd. Känns väldigt bra. Jag har varit i Linköping och stöttat en Hyresgästförening, varit på loppisar och lite mer smått och gott. Lagat mat osv..

Blev glad på vägningsdagen då jag äntligen kommit ner under 70 kg igen. Det var ett tag sen sist… Har nu tappat 7 kg sen årsskiftet. 

Idag har vi haft den första av fem anställningsintervjuer till de två tjänster vi haft ute.

Jag har gjort kostplaner för de kommande tre veckorna och varit på ICA Maxi och veckohandlat.

Så nu får det bli en dusch och sen spikmattan och hockey på radion.

Kram // Åsa 

Söndag igen!

Ja, då var det söndag igen 😀. Denna vecka har gått fort. Jag har jobbat sex dagar, haft både möte och bokcirkel. Varit och handlat mat, planterat 23 pelargoner, motionerat, läst de ansökningarna som kommit in på de två tjänster vi haft ute på jobbet, varit på kommunfullmäktige, en föreläsning och haft musikunderhållning på bibblan. Plus det vanliga som laga mat, diska, bädda sängen och spela wordfeud och quizkampen…..

Ikväll har jag varit sockerfri i 14 dagar, 2 VECKOR, fatta!!! Jag har hållt mig till veckomenyn denna vecka och det har funkat så bra så jag har gjort en för kommande vecka också. 

Här kommer min vecka i bilder… Glöm inte bort att du är värdefull.

Kramar //Åsa 

17 november 2010

Idag är det MIN ego-dag. Den 17 november 2010 genomgick jag en Gastric ByPass, dvs en operation som förminskar magsäcken (eller som det står i journalen ”lillmagen”).

Det är det bästa beslutet jag tagit och jag är väldigt glad för att operationen passade mig.  Utan operationen är jag övertygad om att jag inte varit där jag är i mitt liv, med en viktminskning på cirka 78 kilo har jag fått livskvalitet och ett nytt liv med bättre hälsa och bättre självkänsla.

För den som orkar läsa kommer här nedan min vikt- och operationsresa. Det är MIN resa och ingen annans. Kanske låter det negativt men operationen är det bästa jag gjort.

Jag har alltid varit rund, mullig, stor, tjock, fet eller vad man nu vill säga (utom möjligtvis när jag var nyfödd eftersom jag föddes fem veckor förtidigt). Tidigt utvecklad och överviktig redan när jag började skolan lade jag grunden för det som komma skulle.

Jag blev inte direkt mobbad i skolan på grund av min vikt utan jag bet ifrån och var nog den som själv mobbade andra (idag kan jag förstå att det var ett försvar hos mig och jag vill be alla jag var elak mot om ursäkt för det jag gjorde).

Min vikt ökade när jag var 16 år och började med p-piller (hört det förr?). På bara sex månader ökade min vikt med MÅNGA kilo (givetvis var det inte enbart pillrens fel utan det jag stoppade i mig men p-pillren satte igång ett sug efter sådant som inte är så bra).

Jag körde ner huvudet i sanden och ville inte se hur min kropp växte och växte. Till slut kunde jag inte knäppa bilbältet, var tvungen att be om extrabälte när jag flög, undvek att gå på restaurang eller fik eftersom jag kanske var tvungen att knöla mig in till ett bord längst in i lokalen och då kunde jag ju ha ner allt i min väg eller ännu värre; be att andra drog åt sig stolen för att jag ens skulle komma förbi…

Även hur jag behandlades av andra (som inte visste bättre) var jobbigt. Många säger att de inte gör skillnad på människor men det kan jag skriva under att många gör. Jag vet inte hur många jobb eller kontakter jag missat på grund av min storlek. Som tur är såg min nuvarande arbetsgivare min kompetens istället för hur mycket jag vägde och min arbetsgivare har varit stöttande under hela resan och det som kommit efter.

Ibland tröttnade jag på min vikt och satte igång att ”banta” (jag kallar det svält). Jag gick ner 10 kilo men tappade motivationen och gick upp dessa 10 kilo och mer därtill igen.. så såg mitt liv ut från det jag var 20 år till det jag var 38 år. Jojobantning deluxe och en känsla av att inte duga, få ett jobb eller att få alla äcklade blickar från andra medmänniskor.

2002 var jag inbjuden till en viktstudie på Universitetssjukhuset i Linköping för att de ville se sambandet mellan diabetes och övervikt. Där vägde jag mig (något jag annars gärna undvek) och där nådde jag min maxvikt (vad jag vet om). Vågen stannade på 146 kilo. Tyvärr hade jag inte antydan till diabetes så jag blev inte godkänd för att delta i denna studie, kanske kunde det hjälpt mig att ta tag i vikten redan då?

Våren 2009 gjorde jag ytterligare ett bantningsförsök med hjälp av Nutrilett, det gick bra och jag tappade runt 10 kilo. Dessa gick jag inte upp igen utan höll mig på en vikt runt 135 kilo.

Jag mådde dåligt och kände att den jag såg i spegeln inte var den jag ville vara. Jag hade några i min närhet som gjort en magsäcksoperation och som mådde bra och som gått ner i vikt. Jag var länge emot en operation och försvarade mig med ”jag dör hellre av fetma när jag är 65 år än dör på operationsbordet när jag är 35 år”.

Hösten 2009 började jag tänka om…. och tänkte ”jag kan väl lika gärna be om en remiss till en operation, jag behöver ju inte genomgå den ändå”…

Januari 2010 var jag på vårdcentralen här i Vadstena och bad om en remiss. Jag kommer aldrig glömma det läkaren sa. ”Det är inte bra att vara så stor som du är men i detta fall är det bra eftersom du är frisk för övrigt så kan jag inte se att du skulle nekas en fetmaoperation”. I mitt landsting var det då ett krav på minst 30 i BMI (jag hade 55,6 som mest) samt att man helst inte ska ha några följdsjukdomar. Jag vet personer som gått UPP i vikt bara för att få operationen (jag kan förstå desperationen men anser att vården då borde ge annan hjälp istället).

Våren och sommaren 2010 gick och jag läste på ALLT jag hittade om magsäckoperationer och livet efteråt. I början av september ringde äntligen vårdlotsen och jag gjorde mitt val av sjukhus. Jag valde CSK (Centralsjukhuset i Kristianstad). Jag hade läst på noga om alla de sjukhus jag kunde välja mellan och att valet föll på CSK berodde på att de låg under rikssnittet för komplikationer samt att jag visste att det skulle gå relativt fort att få tid där. Jag fick tid för läkarbesök och var nere i Lund (läkarbesök i Lund och operation i Kristianstad) den 20 september där jag blev godkänd för operation. Vid det besöket stannade vågen på 125 kg (jag hade tagit en sväng med Nutrilett igen för att minska vikten lite). När jag åkte hem därifrån hade jag med mig en lapp med datumet 17 november 2010, dagen då mitt nya liv skulle börja!

Sen var det ”bara” att vänta och ta ytterligare en sväng med Nutrilett. Kravet jag hade fått för att få operationen den 17 november var att jag skulle väga max 119 kg på operationsdagen annars kunde jag bli nekad.

Under väntetiden funderade jag inget på om det var rätt beslut eller inte, jag var enormt motiverad och fokuserad på att äntligen få en chans att bli den jag egentligen var (under allt fett).

Så den 16 november satte sig jag och Johanna (som jag lärt känna under resans gång) på tåget mot Kristianstad. Vi hade tid för blodprov och lite annat dagen innan operationen och vi hade bokat ett hotellrum där vi sov natten innan operationen, på morgonen den 17:e tog vi en taxi till sjukhuset.

Nervös för allt (operation, att inte ha tappat tillräckligt med kilo osv) var jag men samtidigt hade jag ett stort lugn och tänkte ”allt ordnar sig”.

Vågen stannade på 118 kilo och jag jublade när jag fick ett OK för operationen, sen var det bara att klä på sig de fina operationskläderna och vänta….och vänta…och vänta..

Strax innan klockan 09 rullade jag iväg mot operation där jag fick vänta en kort stund.

Klockan 09:15 startade min operation och strax efter klockan 10 kom jag till uppvaket. Efter några timmar där fick jag komma till min sal (den delade jag med fyra andra kvinnor som också gjort en magsäckoperation).

Jag mådde skitdåligt hela dagen och ville hela tiden kräkas (men kunde ju inte det då och kan det inte än idag), första dagen var hemsk och jag kunde inte ens sitta upp i sängen utan att må illa. Illamåendet släppte klockan 04 på natten och efter det mådde jag bra. Jag kunde då dricka vatten och gå uppe utan att det svajade..

Torsdagen den 18 november startade med frukost (1 dl fil som det tog mig 55 minuter att äta, vågade väl inte riktigt utsätta magen för det), jag kommer ihåg att vi fick frågan om vi ville ha kanel på filen men jag tror att vi alla sa nej för det kunde ju vara starkt för magen..

Efter ett dietistbesök och allmän information fick jag sen börja min färd hemåt.

Jag rasade i vikt den första tiden (jag kunde gå ner fem kilo/veckan i början), då var jag givetvis glad men idag kan jag önska att det skulle gått lite långsammare dels för att huden kunde fått en chans att dra ihop sig men även för att hjärnan skulle hänga med. Jag mådde bra under hela sjukskrivningen och kunde börja träna försiktigt med långa promenader och cykling.

Jag har mått bra under alla dessa sex år men viss mat får jag ont i magen av.

Socker funkar absolut inte, visst äter jag sötsaker men jag får nästan alla gånger ont i magen, yrsel, hjärtklappning, svettningar och ibland måste jag lägga mig och vänta ut smärtan. Äter jag för fort eller tuggar dåligt får jag en dumpning och får ont i magen. Jag vet inte från dag till dag vad min mage tål och inte tål, äter jag till exempel kokt fisk och äggsås idag så vet jag inte om jag klarar det imorgon. Vissa dagar tar det tvärstopp med varm mat och då tar jag en sallad till lunch…

Jag måste alltid planera och tänka på att ta med mellanmål och veta när jag ska äta (jag känner ingen hunger eller mättnad, om det inte går för långt åt något håll). Jag tycker jag äter och lagar mat hela tiden..

I mars 2012 fick jag operera bort min gallblåsa (en vanlig biverkning efter magsäcksoperation eftersom gallan jobbar mer då vi äter oftare). Jag visste vid denna operation att jag mår dåligt efter narkos och bad om medicin för det så uppvaket efter denna operation blev mycket, mycket bättre.

Jag ångrar inte en sekund att jag gjorde operationen och jag mår väldigt bra men det är svårt att bli av med bantningstänket, vissa perioder i mitt liv vill jag banta och kör en vecka med bara flytande och mår då oftast jättedåligt men det är i mitt huvud det sitter, jag BEHÖVER inte banta… men man är ju en vanemänniska….

Jag har fått höra att det är en quick-fix men det kan alla glömma, jag jobbar än idag till och från med mig själv och vem jag är. Det är också otroligt viktigt att man inte faller tillbaka på dåliga matvanor och ett liv utan motion, lär man sig inte att ändra sina vanor är operationen inte till någon nytta (vi sa att en lobotomi hade varit bättre än fem titthål på magen) men man bör också veta att en operation inte är lösningen för alla.

Vissa dagar är det bra, andra är det jobbigt.

Jag har märkt att jag har fått mycket mer bekräftelsebehov och att få höra att jag duger som jag är men jag har samtidigt blivit en person som tar för sig, vågar säga vad jag vill och tycker och tycker att livet är underbart!

Jag har ganska mycket lös hud och visar mig inte gärna på stranden eller i ärmlöst till exempel, för att inte tala om att vara naken tillsammans med någon, det gör jag helst inte.

Allt hänger, magen (tack för att det finns gördlar och underklänningar som håller in), brösten (otroligt svårt att hitta bra BH), gäddhänget och låren. Givetvis är det kopplat till den mängden kilo jag tappat, min ålder och den elasticitet min hud har och det är olika för alla.

Jag stannade i vikt efter cirka 15 månader och pendlar två kilo upp och två kilo ner. Enligt BMI är jag fortfarande överviktig och får därför inte hjälp med den lösa huden, jag vet heller inte om jag vill genomgå en stor operation igen och jag har inte bestämt mig än om jag vill göra plastik eller inte. En dag i taget.

En sak som är väldigt viktigt är att man har förstående vänner och familj runt sig, likadant med arbetsgivare och kollegor som förstår vikten med operationen, att man måste äta oftare och regelbundet. Jag har underbara kollegor som har stöttat mig från dag 1. Även mina vänner är förstående och jag har verkligen bra personer i mitt liv.

Jag skulle ALDRIG säga till en annan människa ”det är klart du ska göra en fetmaoperation”.

Det är ett så stort beslut och ingen kan bestämma åt en annan person, jag kan bara berätta min historia och det gör jag gärna.

Ibland kan jag få ångest och undra om jag verkligen har tagit ett bra beslut och gjort rätt. Jag har ju stympat min kropp och är det så jag vill leva, kanske 40 år till? Det finns ingen ångervecka (även om det blir vanligare och vanligare att läkare återställer den gamla magsäcken). Jag funderar också på hur det kan bli när jag blir gammal och kommer in på hem, kanske dement. Får jag den hjälpen som denna operation kräver med kosttillskott, regelbunden mat och så vidare?

Om du funderar på att göra denna operation vill jag ge dessa råd:

* Läs på mycket om operationen, fråga personer som gjort den och tänk efter före.

* Aleris Obestitas Skåne har en otroligt bra informationsfolder som heter ”Patientinformation Gastric ByPass”, googla och läs den.

Jag vet personer som gått upp i vikt igen, personer som blodtrycket jävlats med, personer som inte kan lita på sin nya mage (diarré, smärta osv) och andra som skaffat andra beroende (alkohol mm) men jag känner även personer som äntligen kunnat bli gravida, blivit av med diabetes och har en kropp som fungerar igen. Jag trodde aldrig jag skulle vara glad att få mens (har inte haft det på många, många år) men nu ser jag det som ett bevis på att min kropp mår bra och funkar som den är. Jag har även lyckats bli gravid (även om det inte gick så bra) och det kunde jag inte när jag var som störst så för mig har operationen varit det bästa jag gjort i hela mitt liv.

Tack för att DU orkade läsa detta och var rädd om DIG!

Glöm inte att det bara är DU som kan ta ett beslut, bara DU som kan förändra ditt liv och bara DU som ansvarar för din hälsa.

Vissa beslut är lätta att ta, andra är svåra men det är en del av LIVET!

Livet är för kort för att inte vara rädd om.

Glöm inte att DU är värdefull och duger precis som du är!

Välj glädje!

Omtumlande vecka!

Ja denna vecka har varit väldigt upp och ner. En kollega har slutat och blivit omplacerad på grund av besparingar och en kollega har fått barn. Positiva och negativa saker. Ännu är det inte helt klart vem mer som ska få sluta på jobbet och ovissheten är jobbig eftersom jag vet att jag ligger i riskzonen. Nåväl inom 2-3 veckor hoppas jag att det ska vara klart. Väldigt jobbigt att avtacka en uppskattad kollega var det i alla fall och trist eftersom hon inte ville sluta hos oss. Så igår tröståt jag lite gott (dock utan socker), jag har varit sockerfri sen 1/1 och det vill jag fortsätta vara så länge som möjligt men vispad grädde med kakaopulver funkar när det värsta suget sätter in.20160116_175352

Annars har allt varit bra, jag har jobbat, tränat, lagat god mat och umgåtts med sambon.

Nu är laxen i ugnen och blomkålen kokar på spisen, ska bli gott efter en tur runt Tycklinge och innerstaden i -8 grader och blåst.Screenshot_2016-01-17-15-30-43

PhotoGrid_1452086482474

Så har jag givetvis ätit god mat, bland annat detta:

Meny för kommande vecka blir:

  • Blomkålslåda med kassler
  • Tacopaj
  • Köttfärslimpa fylld med bla mozzarella, soltorkade tomater och lök
  • Gorgonzolakyckling

Jag jobbade igår (lördag) så  jag är ledig kommande fredag och då ska jag ta blodprov (dags för 5-års kontrollen efter min magsäcksoperation) och efter det ska sambon och jag äta frulle på stan har vi bestämt, ledig helg tillsammans väntar, dock ska jag på partiets årsmöte på fredag.

Jag har börjat samla på Rörstands Koka Blå och har hittills köpt kaffekanna och koppar, tyvärr var 2 koppar kantstötta så de går inte att dricka ur men sambon kom med förslaget att jag kan plantera blommor i dom istället och det hade nog jag aldrig kommit på !

20160111_171720

Så där,nu blir det släktforskning, lax och senare lite kaffe!

Ha det gott och var rädda om Er!

/Åsa

JAG har funnits i 5 år!

Ja, den där Åsa som fanns under allt fett och hud firar 5 år idag. Jag gjorde min operation den 17 november 2010 på CSK (Centralsjukhuset i Kristianstad) och det har varit jobbiga 5 år men jag vill INTE ha något ogjort eftersom det gjort mig till den jag är idag och som jag trivs med att vara.

5årföre

5årefter

Var rädda om er och ta hand om er!

Kram Åsa

Jag ser ut så här!

Jag har ända sen operationen haft jobbigt med mina ridlår och hänget på magen… Allt löst sitter vid höfterna/magen och det har gjort att jag alltid haft långa och luftiga överdelar på mig men idag gick jag genom stan till affären (totalt 2 km) med NEDSTOPPAD tshirt! Jag har de senaste veckorna accepterat min kropp mer och mer. Jag har mått dåligt över min kropp i så många år nu, både innan och efter operationen och jag vet att det kommer gå upp och ner med just nu mår jag bra och är glad över min kropp. Jag har tappat 78 kg så visst fattar jag att det bli häng… ;). För några år sen tyckte jag att gäddhänget var jobbigast men det tänker jag knappt längre på.

image

Kram//Åsa

Store bror av Lionel Shriver

store-bror

När Pandora plockar upp sin äldre bror Edison på flygplatsen, känner hon inte igen honom. Under de år som gått sedan sist, har den en gång smala, hippa New York-jazzpianisten gått upp tiotals kilo.

Vad var det som hände?

För Pandoras man, Fletcher, en manisk cyklist som numera ratar de rätter som Pandora älskar att laga till honom, blir broderns besök en pina. Till slut ger han sin fru ett ultimatum: Det är han eller jag.

Träffsäkert och med rasande energi skriver Lionel Shriver om fetma, en samhällsfråga som för många också är plågsamt personlig. Hur mycket är vi villiga att offra för att rädda dem vi älskar? Och kan man alltid rädda dem från sig själva? Store bror är en gripande roman om syskon och äktenskap, förnuft och fördomar, val och icke-val.

Min åsikt om boken:

Jag som varit både fet och nu ”normal” stor känner verkligen igen mig med både egna känslor men även omgivningens beteende är sååå sant. Hur den som är fet försöker skämta bort det och hur omgivningen låtsas att inte se men pratar, tittar och skrattar bakom ryggen på en.
Hemsk bok att läsa men det är en bok jag tycker ALLA ska läsa för alla kommer i kontakt med stora personer och denna bok kan verkligen ge en tankeställare hur man själv behandlar dessa.

Nytt sen sist!

Jaha. Då var det söndag igen. Sambon har precis åkt till jobblägenheten och kommer åter nästa söndag :'(.
Jag har haft migrän i 4 dagar den här veckan och är fasen inte roligt men nu är det bra sen i fredags.
Jag invigde min nya skinnjacka idag. Första skinnjackan jag någonsin ägt, tidigare var jag ju för tjock men det är som med stövlar… efter lite viktminskning så passar de.

image

Det har varit min jobblördag men vi hann ändå upp till stugan idag för att fixa lite.

image

image

Igår var vi ute på en promenix, det blev 7 km och vi passade på att kolla på de fina klosterliljorna här i Vadstena.

image

image

Jag har varit på GeKås och köpt lite nytt. Bla detta bäddset.

image

Jag har även varit på några möten den senaste tiden. Jag har ju blivit politisk aktiv och invald i styrelsen här i stan och jag har även blivit invald i Hyresgästföreningens styrelse för Motala/Vadstena. Det känns bra och med uppdraget som kursledare i 3 släktforskningskurser så har jag inte svårt att fördriva min lediga tid.
Den 12 maj ska jag hålla föredrag på Vadstena landsarkiv så det har jag börjat planera med diverse kyrkobesök.

image

Nu blir det lite släktforskning åt Mattias sen ska jag nog bara slöa. Imorgon är det jobbdags igen.
Ha de gott!
Kram
//Åsa

Tjockis Åsa

Nu har jag äntligen fixat till min minnestavla från tjockistiden.
Ibland behöver man en tankeställare (eller rätt ofta faktiskt).

image

Ikväll är det möte med Hyresgästföreningen som några tänker starta upp här i området. Ska bli kul. Jag har ju gått och blivit invald både i Hyresgästföreningen Motala/Vadstena och även i ett politiskt parti här i stan så det blir många styrelsemöten framöver men det är bara kul och jag känner att jag har saker och ideér att bidra med.
Trodde jag väl aldrig att jag skulle bli politiskt aktiv på äldre dar!
Må väl.
//Kramar Åsa

Long time….

Ja nu var det ett tag sen jag bloggade senast, livet går upp och ner och just nu är det väl mest ner. Förutom min stress, ångest och mitt jagande (efter en jobbig händelse i höstas) så har jag även varit förkyld och haft ont i kroppen. Jag har pratat med sjukvården om mitt mående och väntar just nu på att få komma till en psykolog och bearbeta det som hänt. Det känns skönt även om jag vill må bra NU! Men jag mår bättre, från att för 2 månader sen haft yrsel en gång varje kvart kanske jag nu har yrsel och huvudvärk 2-4 gånger i veckan. Det gäller bara att inte stressa med att bli bra, läkaren sa att det kan ta upp till 2 år att komma tillbaka…

Idag har jag jobbat första dagen efter att ha varit hemma tre dagar med förkylning. Jag jobbar även imorgon.

Här kommer bilder på lite vad jag gjort sen sist!

Ha de gott!

//Kram Åsa

skorporChokladskorpor som jag bjöd både kollegor och besökare på.

 

 

 

 

 

 

selfie2Egoist selfie 1.

 

 

 

 

 

 

selfieEgoist selfie 2.

 

 

 

 

 

 

mellis2Mellis 1 som består av banankaka, kvarg och bär.

 

 

 

 

 

 

mellis1Mellis 2 som är tonfisk, ägg, fullkornsskorpa och hemgjort fröknäcke.

 

 

 

 

 

 

jobbetHär jobbar jag!

 

 

 

 

 

pastagratängPastagratäng, mums.

 

 

 

 

 

 

vandalerVandalism vid Motala centralstation.

 

 

 

 

solarietSolat har jag också gjort.

 

 

 

 

 

stekpåseLagat fläskfilé i stekpåse med äpple, palsternacka och vitlök.

 

 

 

 

 

 

laxLax har jag också gjort, det skulle jag nog kunna livnära mig på..

 

 

 

 

 

 

kycklingTillsammans med kyckling som jag älskar.

 

 

 

 

 

 

biffarBiffar har jag också lagat till.

 

 

 

 

 

 

fröbrödFrö – och nötbröd, som är supergott.

 

 

balkongOch så har jag suttit ute och druckit kaffe på balkongen för första gången i år.